Ängelholms stads historia

 

Staden Ängelholm fick stadsprivilegier 1516. Redan 1547 drogs de in, och borgarna anmodades flytta till befästningsstaden Landskrona, som kungen ville utveckla. Därefter var Ängelholm i tvåhundra år en s.k. ”fläck”, närmast en köping. Här fanns marknader, små handlare och hantverkare, men någon egentlig utveckling skedde inte. Krigen drabbade svårt: under Nordiska sjuårskriget på 1560-talet brändes kyrkan och stod sedan länge som ett provisorium. Horns plundringar på 1640-talet och framför allt Skånska kriget medförde stor förödelse. I april 1678 brände en dansk expeditionskår ner hela staden så när som på kyrkan och tre hus. Till sist hotades hela ortens existens av den stora sandflykt som blivit resultatet av att skogen mellan havet och Ängelholm huggits ner under seklerna. 

Ur sanden mot solen

Räddningen kom på 1730-talet. Då beviljade riksdagen pengar för att hejda sanden. I april 1739 påbörjades arbetet, som Linné beskriver i sin Skånska resa 10 år senare: man byggdes gärdsgårdar parallellt med stranden; kring dessa samlades sanden i långa åsar, och när åsarna blivit tillräckligt höga planterades gräs längs sluttningarna. Gräsen, sandrör och strandråg, valdes för att deras rötter är effektiva sandbindare. När gräset etablerat sig påbörjades skogsplanteringen, och in på 1800-talet var Ängelholms strandskog – den nuvarande Kronoskogen och Vegeholms skog – på god väg. De långa åsarna som räddade staden kan ännu ses i skogen.
Allt var inte frid och fröjd – staden brann igen på 1740-talet. Men nu började återhämtningen.

En handelsman Frick, som kom till staden som biträde vid sandplanteringarna, etablerade sig som den störste i orten. Han startade även ett tobaksspinneri vid Storgatan, och så småningom en vattenmölla ute vid nuvarande Danielslund.

Den goda leran gav grunden för en rik keramikverksamhet och vattnet var lämpligt för garveri. Flera andra hantverk etablerades också, och Ängelholm fick tillbaka stadsrättigheterna 1767.

  

Den moderna tiden

Upp genom 1800-talet fortsatte en långsam tillväxt baserad på handel och hantverk. År 1857 stod Engelholms hamn i Skälderviken klar, och betydde under ett par decennier att staden fick en viktig roll i export av sädesprodukter. Hamnen utkonkurrerades dock där järnvägen kom, först Åstorp-Landskronabanan 1876, och därefter Västkustbanan 1885. Engelholm-Klippans Järnväg, ”Pyttebanan”, byggdes 1904, i första hand för att transportera sockerbetor till det på 1890-talet anlagda sockerbruket.

Ängelholm utvecklades nu till en industristad. Grönvalls läderfabrik och Sydsvenska Remfabriken framställde läder och läderprodukter, Villans tegelbruk var en viktig leverantör av byggnadsmaterial, och sockerbruket sysselsatte många säsongsarbetare. Dessutom fanns mindre metallindustrier som Åbergs gjuteri och Segerströms metallvarufabrik.
Efter andra världskriget förlades Skånska flygflottiljen F10 till Barkåkra och växte efter hand till en stor arbetsgivare. Så småningom blev det även utrymme för civil flygverksamhet. Ängelholms lasarett anlades på 1870-talet men växte under 1900-talet till ett centrallasarett med de flesta vårddiscipliner.
När sockerbruket byggdes, kom det hit arbetare från Helsingborg och andra större orter, vilka hade facklig och politisk erfarenhet. Nu startade de första fackföreningarna, och 1901 bildades den socialdemokratiska arbetarekommunen. Den förste socialdemokraten i stadsfullmäktige blev bagaren Lars Borggren, som valdes in 1906 med hjälp av borgerliga röster.

Sedan den allmänna rösträtten införts efter första världskriget tävlade högern och socialdemokraterna om makten i staden, och majoriteterna skiftade under 1920-talet och 1960-talet. 1932-1959 var socialdemokraterna hela tiden i egen majoritet.
Alla växande verksamheter ledde till en stadig befolkningsökning. Särskilt efter andra världskriget har mycket pengar och möda satsats på att dels bygga bort gamla bostadsmiljöer, och dels bygga nytt för de nya ängelholmarna. Under 1950-talets första år skapades bostäder för 3.000 personer på Villans gårds gamla marker.

 

Den nya kommunen

Vid årsskiftet 1951/1952 skedde den första kommunsammanslagningen. Då inkorporerades Höja och Rebbelberga med Ängelholms stad. Tåssjö gick samman med Munka-Ljungby och Tåstarp med Hjärnarp. Ausås, Starby och Strövelstorp bildade tillsammans Ausås storkommun. Össjö fördes samman med Östra Ljungby. Barkåkra var den enda kommun som inte påverkades vid denna reform.
Redan kring 1960 kunde man ana, att kommunerna skulle bli ännu större, och från mitten på 60-talet förbereddes de samgående som skedde 1970/71: Ängelholm, Barkåkra, Munka-Ljungby, Hjärnarp och Ausås slogs samman till den nya Ängelholms kommun. Tre år senare anslöt också Össjö, som efter en folkomröstning valde Ängelholm i stället för Klippan.
Befolkningstillväxten i staden Ängelholm fortsatte under 60-talet. Läderindustrierna och slakteriet var fortfarande livskraftiga, och batterifabriken Tudor sysselsatte uppåt 300 personer. Den offentliga sektorn började nu också växa: förutom flyget var det lasarettet och efter hand även kommunerna. Bostadsbyggandet fortsatte med egnahem och flerbostadshus på Kungsgårdsområdet, och med de nya ”skyskraporna” längs Östra vägen.

I och med inkorporeringen av landsbygdskommunerna fick Ängelholm en stabil borgerlig majoritet i kommunpolitiken. Centerpartiet och moderaterna har omväxlande lagt beslag på posterna som kommunalråd och kommunfullmäktigeordförande. Kommunen har haft en stadig befolkningstillväxt på några hundra per år. Bostadsutbyggnaden har särskilt skett dels i södra Ängelholm, Södra Utmarken och Kulltorp, och dels i orterna längs kusten: Skälderviken, Magnarp och Vejbystrand. Men även Munka-Ljungby och Strövelstorp har växt. Kommunen har kunnat fortsätta växa trots att alla de större industrierna försvunnit: Tudor las ner i början av 1980-talet, Scan och Grönvalls läder cirka 10 år senare. Och i början av 2000-talet avvecklades flygflottiljen. Men kommunen har med goda kommunikationer pendelavstånd till en stor arbetsmarknad, från Halmstad i norr till Malmö i söder, och har bland annat därför kunnat hålla sina befolkningssiffror och sin jämförelsevis goda ekonomi.