Invasiva arter
På den här sidan kan du läsa om jättelokan, parkslide och vresrosen. Du får svar på frågan om vad kommunen gör i frågan om bekämpning av de främmande och invasiva växterna och tips på hur du själv går till väga.
Ett hot mot den biologiska mångfalden
En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystemet som de introducerats till, hotar den biologiska mångfalden, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.
Så bör du agera
Ansvaret för att bekämpa invasiva arter ligger på dig som fastighetsägare, vilket betyder att kommunen som regel bara bekämpar invasiva växter på kommunal mark. Vissa arter finns med på EU:s lista över invasiva arter. De är fastighetsägaren enligt lag skyldiga att bekämpa. Men även andra invasiva växter är viktiga att bli av med eftersom de vållar stora problem i naturen. Att bekämpa invasiva arter tar tid, och oavsett bekämpningsmetod behöver man oftast upprepa det flera gånger, ibland under många år. Läs därför här om hur du känner igen och bekämpar dessa växter på bästa sätt.
Upptäcker du invasiva arter på någon annans mark är det bra om du rapporterar in det på Artportalen eller invasivaarter.nu. Här kan både privatpersoner, ideella organisationer och myndigheter ta del av informationen. Om de växer på kommunens mark kan du felanmäla det via kommunens webbplats.
Rapportera in fynd på Artportalens webbplats
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Felanmälan till kommunen
Länk till annan webbplats.
Invasiva växter ska aldrig slängas som trädgårdsavfall. De sprider sig lätt via frön eller rotskott och ska därför förpackas i tätförslutna soppåsar. Lägg det i restavfallet hemma och på återvinningscentralen kontaktar du personalen och berättar att du har invasiva växter som du vill slänga.
Så arbetar kommunen med invasiva arter
Vi jobbar både förebyggande och ser till att vi inte planterar arter som kan bli invasiva i framtiden och med aktiv bekämpning. Flera arter har redan fått stor spridning i vår natur och där prioriterar vi så att bestånd i de mest känsliga områdena, så som naturreservat och andra naturområden hanteras först.
När vi bekämpar invasiva arter arbetar vi efter skötselplaner. Det gör att vi kan följa upp arbetet under lång tid, vilket krävs för att arterna inte ska kunna komma tillbaka. Vi är en giftfri kommun och strävar därför efter att bekämpa med andra metoder än kemiska. Kemiska bekämpningsmedel orsakar stora skador på övrigt djur- och växtliv som vi vill bevara, samtidigt som den långvariga effekten på de invasiva arterna är okänd.
Du kan läsa mer om hur bekämpning av de vanligaste arterna går till under flikarna nedan.
Förhindra spridning av invasiva arter vid gräv- och markarbeten
Det finns situationer då risken för att sprida invasiva arter ökar. Det är till exempel grävarbeten, slåtter av vägrenar, ledningsdragningar eller när man flyttar maskiner, jord eller jordmassor. Om du ska utföra något arbete i marken i närheten av ett bestånd med invasiva växter, ska du tänka på hur du bäst förebygger eventuell spridning.
Innan du börjar gräva ska du ta reda på om det finns invasiva arter i närheten. Använd gärna Artportalen:
Att tänka på innan och under arbetet
- Kontrollera först och främst om det finns invasiva arter i närheten.
- Börja med en snabb genomgång av läget: Vem ansvarar för vad? Var finns de invasiva växterna? Finns det fler eller har spritt sig mer än vad som är känt sedan tidigare?
- Märk ut de invasiva bestånden med skyltar eller staket.
- Ha så lite redskap som möjligt i området och rör dig inte där mer än absolut nödvändigt.
- Undvik larvhjul.
- Jobba utifrån området, eller använda körmatta eller barriärmembran om du måste stå på den förorenade marken.
- Var noggrann med var du lägger förorenad jord. Bäst är att lägga den på en duk och sedan lägga tillbaka den på samma plats.
- Rapportera in nya förekomster av invasiva arter på:
invasivaarter.nu Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Mot slutet av arbetet
- Kontrollera jordmassorna.
- Om du ska forsla bort jord eller material som varit i kontakt med jorden: Använd täckt släp med kapell eller paket. Rengör flaket både före och efteråt, förpacka det invasiva materialet i dubbla säckar.
- Följ anvisningarna på återvinningscentralen, NSR. Kontakta dem på förhand så att de vet att du kommer med förorenad jord eller material.
- Sanera redskapen på plats, alltså inom det förorenade området. Sopa eller skölj redskapen över en fiberduk som du kan ta bort från platsen efteråt. Glöm inte att sanera sopborsten!
- Utvärdera arbetet. Kunde du ha gjort något bättre?
- Kontrollera området. Vilka jordmassor har du tagit in på platsen? Har du flyttat någon känd förorening som riskerar att spridas?
Vanliga invasiva arter och hur vi jobbar med att bekämpa dem
Här hittar du bilder på och information om hur du änner igen några av våra vanliga invasiva arter.
Så känner du igen jätteloka
Det säkraste kännetecknet för jättelokan är storleken (den kan bli 2-4 meter hög!) och dess parflikiga blad. Stammen är oftast grön och tydligt räfflad. Blomställningen kan bli upp till en halv meter i diameter och består av många små vita blommor.
Varför ska man bekämpa jätteloka?
Jättelokan är invasiv och konkurrerar effektivt ut andra växter. Den togs till Sverige från Asien som trädgårdsväxt men fick snabbt spridning utanför trädgårdar. Den sprider sig snabbt och kan etablera sig i många olika typer av miljöer. Därför är den ett hot mot värdefulla naturområden och biologisk mångfald. Dessutom innehåller lokans växtsaft ett ämne som i kombination med solljus orsakar utslag och brännskador. Jättelokan sprider sig med frön och problemen är som störst vid vattendragen. Växten finns dock även på annan mark, såsom i bostads- och industriområden. Jättelokan är med på EU:s lista över invasiva arter och därmed kräver lagen att den bekämpas.
Kommunens arbete mot jätteloka
Under år 2018 genomfördes inventering av jätteloka inom kommunen. Inventeringen visade att det är störst problem med jätteloka i områden intill Lerbäcken, Kägleån, Kärra och delar av Vege å.
Vi har tagit fram en särskild handlingsplan för bekämpning av jätteloka och bekämpar den återkommande på kommunens egen mark. Syftet med planen är att kraftigt minska bestånden av jätteloka och att se till att spridningen stoppas. Vi hoppas också att planen ska ge markägare ökad kunskap om arten och vikten av att bekämpa den.
Handlingsplan för bekämpning av jätteloka Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Hur bekämpar jag jättelokan?
Du bör i första hand använda mekaniska metoder för att bekämpa jättelokan, t.ex. slåtter, rotkapning, plöjning och bete. Tänk på att skydda hud och ögon från stänk och kontakt med växten. För att få bäst effekt ska den mekaniska bekämpningen ske vid blomning, men innan frösättning. Det är viktigt att blomställningarna fraktas bort och förstörs genom bränning eftersom fröna kan mogna även om växten är avhuggen. Under hösten kan man bekämpa exemplar som blommar sent och nya groddplantor av frön som hunnit gro tidigt.
Bildmaterialet är producerat vid bekämpning av jätteloka i anslutning till Kägleån i Ängelholms kommun år 2019. I kameran höll Hanna Bengtsson, Ängelholms kommun. Traktorn kördes av Roland Johnsson, Norbergs Maskin & Transport AB. Liar, knivar och spadar hanterades av Lars Flodmark, Kägleåns Samfällighetsförening.
Video som visar maskinell mekanisk bekämpning med horisontellt roterande traktorburet aggregat.
Videon visar manuell mekanisk bekämpning med långskaftad lie. Huvudblomman som satt gröna frön huggs av nära fästet.
Redskap för manuell mekanisk bekämpning av loka.
Främre delen av en lie, ca 30 cm, fäst på ett teleskopskaft, cirka 2-4 m.
Så känner du igen parkslide
Parkslide (Reynoutria japonica) är en mycket invasiv art som ursprungligen infördes som en prydnadsväxt från östra Asien till Sverige och övriga Europa under 1800-talet.
Parksliden känns lättast igen på sin storlek och sina bambuliknande stjälkar. Den kan bli upp till tre meter hög och blommar mellan september och oktober. Blommorna är grönvita eller ibland rosa och växer i glesa förgrenade klasar. Bladen är stora och rundade.
Varför ska man bekämpa parkslide?
Parkslide orsakar stora problem både i naturen och i samhället. I Sverige fortplantar den sig främst vegetativt via långa och mycket komplexa jordstammar under marken. Detta gör parkslide nästintill omöjlig att bli av med, då överblivna rotdelar med en massa på så lite som 0,02 gram har påvisats kunna ge upphov till nya plantor i samband med grävning.
Arten är mycket konkurrenskraftig och tränger därför lätt undan andra växter på platser där den har etablerat sig. Det kan radikalt förändra livsmiljöerna negativt för många andra arter i samma område, både växter och djur.
Parkslide är inte bara ett hot mot den biologiska mångfalden. Även ekonomiska intressen och olika typer av markanvändning är i riskzonen då artens kraftiga rotsystem kan tränga in i både byggnader och vattenledningar.
I Ängelholms kommun påträffas parkslide ofta längs med vattendrag, men bestånd kan även hittas på andra platser i kommunen, till exempel nära vägar och inne i bostadsområden.
Parkslide är än så länge inte med på EU:s lista över invasiva arter och det finns därför inget lagkrav på att den ska bekämpas. Men sådana krav kan komma och arten är lättare att bekämpa i ett tidigt skede, innan den hunnit växa till sig.
Kommunens arbete mot parkslide
I Ängelholm bekämpas arten främst med hjälp av hetvatten och slaghackning på kommunal mark, men även pensling av växtskyddsmedlet glyfosat på blad och andra delar ovan jord förekommer i enstaka fall. Hetvatten är den metod som tillämpas mest inom kommunen, då det anses vara den mest miljövänliga. Med denna metod sprutas upphettat vatten in i växtens rotsystem som tar död på plantan. Metoden är dock ganska dyr och resurskrävande, då stora mängder upphettat vatten krävs. Behandlingen behöver dessutom upprepas flera gånger under säsongen.
Hur bekämpar jag parkslide?
Undvik att försöka gräva upp växten med rötterna, då risken är stor att rotdelar som blir kvar i jorden triggas till att ge upphov till nya plantor på platsen. Om växten inte sprider sig eller du behöver gräva där av någon annan anledning kan det ofta vara bättre att ha beståndet under bevakning och låta det vara. Behöver du bekämpa parkslide krävs mycket sakkunskap eftersom felaktig bekämpning istället kan få motsatt effekt där växten stimuleras att sprida sig och skjuta fler skott. Professionell hjälp rekommenderas.
En metod som kan användas kallas ”knäck och täck”. Denna metod innebär att stjälkar och andra växtdelar ovan jord kontinuerligt bryts eller klipps av och lämnas in till förbränning i tätförslutna påsar. Detta steg följs upp med att täcka över området med markduk som tyngs ner med ett tjockt lager grus eller jord. Detta kan åtminstone begränsa tillväxten av parkslide på kortare sikt. För att vara säker på att växten inte skjuter nya skott kring kanterna på markduken, behöver den täcka ett större område än beståndet växte på. Parkslide kan nämligen skjuta upp till sju meter långa jordstammar med nya skott.
- Plantera aldrig parkslide.
- Slå inte med hackande redskap - små delar av stammen kan slå rot och ge upphov till nya plantor.
- Flytta inte jordmassor där parkslide finns eller har funnits.
- Kompostera inte rötter eller växtdelar.
- Släng inte rotbitar eller andra växtdelar ute i naturen – de kan bilda nya bestånd.
Så känner du igen jättebalsamin
Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) är en främmande och invasiv art som tros ha funnits i Sverige sedan någon gång efter år 1800. Arten förekommer naturligt i Himalaya, och kännetecknas av sina stora, främst rosa (och ibland vita) blommor och sågtandade blad. Denna ettåriga växt kan bli upp till 2,5 meter hög och påträffas ofta i stora bestånd på näringsrik mark eller i närheten av vattendrag.
Jättebalsamin sprider sig med hjälp av sina talrika frön, som bildas i tryckkänsliga fruktkapslar. Fröna slungas iväg från moderplantan, vilket i Sverige vanligen sker under perioden augusti-september. De kan spridas långa sträckor, vanligen via strömmande vatten men även genom oavsiktlig spridning av människor.
Varför ska man bekämpa jättebalsamin?
Jättebalsamin utgör ett hot mot den biologiska mångfalden då den ofta bildar mycket täta bestånd som lätt tränger undan all annan växtlighet. Förutom att konkurrera om plats och solljus konkurrerar arten med sin mycket rikliga produktion av pollen och nektar även om pollinerande insekter. Detta kan leda till minskad pollinering och därmed minskad frösättning för andra växter i samma område.
Den kan även indirekt orsaka jorderosion längs vattendrag med höga flödesnivåer vintertid. Eftersom den endast har ytliga rotsystem men kan ha trängt undan all annan växtlighet med djupare rötter finns det nämligen inget som håller kvar jorden när den vissnar på hösten.
Sedan år 2016 är det förbjudet i hela EU att sälja, odla, använda, transportera, byta och sätta ut jättebalsamin i naturen.
Så bekämpas jättebalsamin
Jämfört med andra invasiva växter såsom parkslide och jätteloka är jättebalsamin mycket enklare att bekämpa då den endast sprider sig med hjälp av frön. Arten är även känslig för bete och betas av de flesta betesdjur, vilket kan vara en fördel vid bekämpning av större bestånd. I fall med mycket små bestånd eller enstaka plantor räcker det oftast med att dra upp plantan eller plantorna med rötterna och lämna in på en återvinningsanläggning som brännbart i en väl försluten plastpåse.
Större bestånd av jättebalsamin kan klippas ner under försommaren för att undvika fortsatt fröbildning. Tänk på att inte klippa för tidigt då plantorna kan komma att skjuta nya blommande skott eller för sent då frön redan kan ha börjat bildas och sprida sig från platsen.
Så känner du igen gul skunkkalla
Gul skunkkalla kommer ursprungligen från Nordamerika och introducerades i Sverige som prydnadsväxt som planterades i fuktiga miljöer som bäckkanter och trädgårdsdammar.
Växten har 30 till 150 cm avlånga, blanka blad och gula blommor i en kolv med ett stort, gult hölsterblad.
Varför ska man bekämpa gul skunkkalla?
Gul skunkkalla bildar stora bestånd och tränger undan andra arter. Effekterna på den biologiska mångfalden kan vara stora eftersom de gärna etablerar sig i ostörda naturområden som bäckar, kärr och sumpskogar.
Den är med på EU:s lista över invasiva arter och det är därför lag på att markägare ska bekämpa den.
I Sverige och Ängelholm är gul skunkkalla än så länge inte så vanlig. Vi har därför goda chanser att utrota den, innan den hinner sprida sig mer.
Så bekämpas gul skunkkalla
Bestånd av gul skunkkalla ska grävas bort. Små plantor är lättast att gräva bort, medan större plantor är svårare då deras rötter går djupt. Se till att gräva bort så mycket av roten som möjligt så de inte bildar nya plantor.
Så känner du igen vresros
Vresros "Rosa rugosa" är en invasiv art som tidigare har använts som sandbindare i dynområden. Det är en ca 1-2 m hög tätvuxen buske med stora mörkt rosa blommor och stora nypon som innehåller många frön. Vresrosor sprider sig långa sträckor via nyponens frön med hjälp av fåglar eller vatten och i sin närmiljö med underjordiska löpare.
Varför ska man bekämpa vresros?
Vresros är en mycket snabbväxande växt som tränger undan inhemska arter och kan förändra hela ekosystem. När den breder ut sig i dyn- och kustmiljöer kan vi inte längre använda dem för bad och rekreation och den påverkar den biologiska mångfalden negativt.
Kommunens arbete mot vresros
Vresros är främst ett problem längst kusterna och bekämpas på några platser med hjälp av bete eller slaghackning. Den är dock väldigt vanlig och alla bestånd kan inte bekämpas. Det viktigaste för att begränsa utbredningen är därför att låta bli att plantera den.
Så kan du minska spridningen av vresros
Undvik att plantera vresros (Rosa rugosa), särskilt i sandiga områden. Försiktighet bör även tillämpas vid hantering av dess fröer. Enklaste sättet att bekämpa vresrosen är att gräva upp den med rötterna när växten fortfarande är liten. Även betande djur som äter upp skotten är ett effektivt sätt att bekämpa vresrosens utbredning.
Vresros
Så känner du igen jätteslide
Precis som sin nära släkting parkslide är jätteslide en hög ört med bambuliknande stjälk. Växten kan bli upp till fyra meter hög. Stammen är ljusgrön eller rödtonad men inte fläckig som hos parkslide. De stora bladen är hjärtformade och kan bli mellan 20 och 40 centimeter långa. Jätteslide och parkslide kan korsa sig och bildar då hybridslide som ser ut som ett mellanting av de två arterna.
Varför ska man begränsa jätteslide?
Jätteslide är mycket invasiv och kan vara ett hot mot den biologiska mångfalden eftersom den tränger undan annan växtlighet. Den kan också skada strukturer i vägar eller byggnader med sina kraftiga rötter. Preics som parkslide är jättesliden mycket svår att bekämpa, och misslyckade bekämpningsförsök kan orsaka ytterligare spridning. Därför är det viktigt att hålla koll på bestånden för att se om de sprider sig. Om bestånden inte blir större är det bäst att låta jättesliden vara, men hålla den under uppsikt.
Kommunens arbete mot jätteslide
Jätteslide inventerades på kommunens mark sommaren 2022. Kommunen bedömer jätteslidebestånd efter sannolikheten att lyckas med bekämpningen, och håller dem annars under uppsikt.
Så kan du minska spridningen av jätteslide
Bekämpa inte bestånd av jätteslide om du inte måste, och ta i så fall hjälp av expert. Håll bestånd på din mark under uppsikt för att se om de blir större från år till år. Undvik att gräva eller flytta jordmassor från området eller köra med maskiner som gräsklippare, trimmer eller traktor eftersom små växtdelar kan följa med till nya platser och föröka sig där.
Läs mer:
Så känner du igen armeniskt björnbär
Armeniskt björnbär är en mycket kraftig björnbärsart som bildar höga och täta snår. Den har ofta typiska rosa tornar på stjälkarna, och taggar på mittnerven under bladen. Armeniskt björnbär är mörkgröna blad med vit undersida som sitter kvar hela vintern. På våren är dock hela stjälken med tornar grön. Den är lätt att förväxla med andra björnbärssorter och kan även blandas ihop med hallon som dock är mycket mindre och har klenare taggar, inte tornar på stjälkarna.
Varför ska man bekämpa armeniskt björnbär?
Armeniskt björnbär är invasiv och sprids lätt med frön, samtidigt som den breder ut sig med rötter och långa grenar som slår rot. Bären uppskattas av fåglar som tar med fröna till nya platser. De grova taggiga buskarna gör att naturområden växer igen och blir svåra att röra sig i.
Kommunens arbete mot armeniskt björnbär
Armeniskt björnbär inventerades på kommunens mark under sommaren 2022. På utvalda platser grävs den upp.
Så kan du minska spridningen av armeniskt björnbär
Undvik att plantera armeniskt björnbär och välj istället andra björnbärssorter som är mindre spridningsbenägna till din trädgård. Har du armeniskt björnbär på tomten kan du försöka gräva upp den med rötterna.
Läs mer och se bilder på armeniskt björnbär:
Så känner du igen kanadensiskt gullris
Kanadensiskt gullris blir 50-200 cm hög och har många små blommor i gula ”vippor” i toppen. Den har smala blad med sågad kant. Den växer gärna i vägkanter, åkerrenar och på ängar. Kanadeniskt gullris är väldigt lik höstgullris, som också är invasiv. Det finns också en inhemsk gullrisart, men den har större blommor och är inte invasiv.
Varför ska man bekämpa kanadensiskt gullris?
Kanadensiskt gullris sprider sig snabbt med de många små, vindspriddda fröna. Varje planta kan ge upphov till flera tusen frön varje år. Den bildar också jordstammar från vilka det utsöndras giftiga substanser som hämmar andra växter i sin omgivning. Kanadensiskt gullris hotar vår naturliga ängsflora och de specialiserade pollinatörer som lever i den.
Kommunens arbete mot kanadensiskt gullris
Kommunen har ingen kanadensiskt gullris de egna planteringarna, och har under sommaren 2022 inventerat bestånd som spridit sig ut i naturområden och annan kommunal mark.
Så kan du minska spridningen av kanadensiskt gullris
Plantera inte kanadensiskt gullris i din trädgård. Har du redan arten i trädgården kan du gräva upp den, kapa rötterna eller slå av den. Det finns en risk för att slåtter kan trigga rotstammarna att sprida sig mer under jord. Du kan kompostera växtdelarna om de inte hunnit bilda frön och om du torkar dem först. Annars kan du lämna gullriset på återvinningscentralen. Vill du behålla den i din trädgård kan du klippa av blomställningarna när de blommat färdigt men innan de gått i frö. Lämna sedan som invasivt material på återvinningscentralen.
Läs mer:
Så känner du igen blomsterlupin
Lupinen är välkänd och omtyckt av många för sina vackra färger i lila, rosa och vitt. Stjälken är hårig och kan bli över en meter hög, och bladen sitter i grupper som påminner om fingrar på en hand.
Varför ska man bekämpa blomsterlupin?
Lupinen sprider sig snabbt med frön och konkurrerar som nektarkälla för insekter med inhemska växter som därmed missgynnas. Lupinen ändrar dessutom markkemin där den växer då den fixerar kväve från luften i sina rötter och gödslar därmed marken, vilket ställer till med problem för växter med lågt näringsbehov, så som sällsynta och känsliga ängsväxter.
Kommunens arbete mot blomsterlupin
Lupinen finns inte kvar i kommunala planteringar. Växten var en av de invasiva arter som inventerades på kommunens mark under sommaren 2022.
Så kan du minska spridningen av blomsterlupin
Köp eller plantera inte blomsterlupin i din trädgård. Har du den på din mark kan du dra upp den med rötterna och lämna växtavfallet till återvinningscentral, eller slå området flera gånger under växtsäsongen innan den sätter frön för att bekämpa den. Metoden behöver upprepas nästföljande säsong då nya frön kan ha grott.
Läs mer: